Romantiken

Romantiken var en estetik- och tankeströmning inom europeisk kultur, och den epok då denna var som mest utbredd. Epoken varade från 1700-talets slut och fram till dess att realismen, naturalismen och impressionismen (alla med sina rötter i romantiken) ledde konstutvecklingen fram till modernismen.  Som epok är romantiken framför allt relevant inom konst-,litteratur-, musik-, vetenskaps- och filosofihistoria. En särskild variant av romantiken var skräckromantiken, som betecknade många romantikers fascination för "själens skuggsida": vad ledde människor till att begå grymma och onda handlingar? Skräckromantikerna skrev om drogmissbruk, brottslighet, mardrömmar och monster. Även om deras berättelser ofta innehöll övernaturliga element, innehåller de ofta en slags psykologisk realism. Det betyder att även om de yttre händelserna är overkliga så är människornas reaktioner och tankar realistiska.Romantiken förs ibland till industrialismens tidsålder, men även till postrevolutionens då revolutionerande revolutioner inte bara hade ägt rum i Frankrike, utan även i USA med självständighetskriget från England. I följderna av Franska revolutionen hade en omfattande ståndscirkulation ägt rum, och framför allt var det adeln som var hotad. Industrialiseringen slog inte igenom fullt ut förrän romantiken avlösts av realismen. Framväxandet av denna nya världsordning, baserad på en nyrik företagarklass, skedde emellertid under epoken, och utgjorde dess ekonomiska och sociala villkor i och med att borgarklassen nu hade blivit en stark köpkraft för konst. Napoleonkrigen skakade statsbildningarna, men med Wienkongressen1814-1815 återställdes ordningen tillfälligt. Krig och inomnationella oroligheter förekom dock ständigt.

För genrernas del var romantiken eposets verkliga storhetstid under modern tid. Dit hör i främsta rummet Lord Byrons berömda Don Juan. Detta epos påverkade Alexander Pusjkin till att skriva Jevgenij Onegin (1833), och Adam Mickiewicz till flera verk. Don Juan som karaktär blev i olika genrer en stilfigur. Men romantiken innebar en stor förnyelse av prosan med en mängd nya genrer, men även förnyat intresse för de gamla. Genom vikten vid individen var självbiografin en av litteraturens största genrer.

Förromantikens välbärgade arv är svårskilt från romantikens lyrik. Dödstemat hos Edward Young, Thomas Gray och Goethe, landskapsskildringarna hos James Thomson, folkdiktningen och historismen hos Thomas Blackwell, James Macpherson och Robert Burns, själens förmedling som hos William Blake - detta förekommer i rikt mått i romantikernas lyrik.

Lyriken blev en av de konstformer där romantiken var som mest vital, om än inte på ett revolutionerande sätt sett till tematiken och motiven hos förromantikerna

Skrivet av Soraya Loutfi