I Tyskland växte en ny epok fram i slutet av 1700-talet, nämligen romantiken. Det är svårt att säga när epoken börjar och slutar, men epoken var ett faktum år 1800. Epokens storhetstid varade mellan 1810- och 1830-talet. Man kan säga att romantiken var en reaktion på upplysningstidens tankar och idéer. Man förlitade sig inte längre på förnuftet och naturvetenskapen och den kunskap som var grundad på erfarenhet, utan nu var det känslan och fantasin som var viktigast i tillvaron. Fantasin växta fram mer och mer hos människorna och man drömde sig bort till exotiska platser och fantasiplatser för att komma bort från den grymma och okänslosamma verkligheten för en stund.
Om man tänker på ordet romantik tänker många
på förälskelse, längtan eller romans och ord som är kopplade till kärlek, men
romantiken handlade inte bara om den slags romantik, utan skräckromantiken
växte också fram under den här epoken. I skräckromantiken blandades romantikens
fantasi, mystik och känslan med skräck. Inslag som ofta fanns med i
skräckromanerna var gamla slott, borgar, galenskap och ondskefulla män och
framför allt speglade dom kvinnornas situation under den här tiden. Dom var
omyndiga och kontrollerades av männen och dom var inte tillåtna att arbeta. I
den senare skräckromantiken fick den en djupare mening som handlade om bland
annat det mänskliga psyket. Vid den här tidpunkten hade kvinnorna större roll i
samhället, så romantiken handlade alltså inte bara om kärlek.
Naturen låg
speciellt i fokus under denna period eftersom man ansåg att alla levande ting
hade en själ, naturen var alltså besjälad och det var en mystik och hemlighetfull
plats. Att leva i naturen ansågs mycket finare än ett stadsliv bland fabriker
och industrier. Man ville inte avslöja alla skogens hemligheter som man ville
under upplysningstiden, utan man ville bevara dom som dom var.
Käller:
http://urplay.se/Produkter/158023-Hej-litteraturen%21-Romantiken
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar